And now, the end is near.

Det var mer än fem år sedan jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen. Det var jätteläskigt. Jag kände ingen som bloggade, visste inte vilken typ av människor som läste bloggar, trodde inte att någon skulle hitta till min lilla galax, men jag hade fel.

Många är ni som läst, som kommenterat, som mejlat och som köpt mina böcker som är baserade på denna blogg. Många är ni som skrattat, som gråtit, som tröstat, som hejat på, som förargats, förbannats och kanske förvånats en smula.

Jag är så tacksam, stolt och glad för allting som har med med denna blogg att göra. Jag vill gärna fortsätta känna så. Därför har jag beslutat mig för att det här blir mitt allra sista inlägg. Galaxer i mina målarbraxer somnar in ikväll. Jag lämnar den i cyberspace. Nu får bloggen leva sitt eget liv, utan mig.

Jag startar raketen, det bubblar och ryker. Sakta backar jag in, stannar i dörren och vinkar som om jag vore med i Sikta mot stjärnorna.

Hej då! Hej då på dig!
Vi ses någon annanstans, någon annangång.

My friends, I'll say it clear
I'll state my case of which I'm certain.
I've lived a life that's full -
I've travelled each and every highway.
And more, much more than this,
I did it my way.

Tjejgrej?

Att borsta tänderna med ena handen och samtidigt tvätta av handfatet med den andra.

[Dagens film: Toy Story 3.]

Vecko-Revyn.

Jag fick granntjejens Vecko-Revyn i brevlådan.

Jag trodde först att det var ett gratis-ex, ett sånt som dyker ner en gång i veckan från Amelia, så jag slog upp en sida på måfå. Under rubriken Allt sex är okej (eller nåt liknande) läste jag om ett par som efter fyra månaders facebookdejtning nu var sambos och hade sex tre gånger om dagen men bara hade trekant med nån annan kvinna en till två gånger i månaden och par nummer två där tjejen gillade att bli dominerad och fastbunden av sin kille och par nummer tre som helst hade sex på offentliga platser.

Vad har Vecko-Revyn för målgrupp nu igen? 10 till 20 år, typ?

[Dagens film: En galen natt.]

Med Karin Boye på axeln.

Idag är det vackert ute så det är nästan larvigt. Babyblå himmel, nyvit snö och en glad sol på toppen. Idag ska jag åka in till stan och buffas med julklappsshoppande turister, bara för ATT liksom. Bara för att jag har själv har handlat allt klart och bara vill insupa lite panikartad svettig paketletarångest på nära håll.

Sen ska jag gå på bio, på en sån film som inte har premiär förrän i slutet av januari och jag ska köpa med mig latte och lussebulle och tänka att livet är rätt jävla fantastiskt egentligen. För det ÄR det. Jag gör så mycket roligt på dagarna att jag skulle behöva praoa som korvstoppare på Lithells en dag för att förstå hur lyckligt lottad jag är. Eller lottad och lottad förresten, jag har fan kämpat för att nå hit. Jag har haft mål och mening med min färd men jag vet faktiskt inte om det var vägen som var mödan värd.

Men en dag som idag är definitivt mödan värd.

[Dagens recension: den svenska förväxlingskomedin Bröderna Karlsson.]

Jag lyser i mörkret.

Tänk att det kan vara så himla meckigt att stoppa in en kanyl i armen. Det känns som om jag är gjord av hårdplast när sköterskan säger "Nädu, jag får ringa efter narkossköterskan, annars sticker jag dig mellan fíngrarna, jag hittar ingen åder nånstans."

Men ögat blev röntgat och svinäckligt var det och inga svar fick jag.

Men det är lika intressant att kissa med kontrastvätska i kroppen den här gången. Det går att strunta i att tända taklampan på muggen, så självlysande är det.

[Dagens recensioner: tre filmer av M. Night Shyamalan]

Är det nån dag det behövs måndagsmys så är det på måndagar.

[Dagens film är en gammal mysrulle: Bagdad café.]

Mössfetischen.

En kille i sonens handbollslag hade världens, ja jag snackar VÄRLDENS snyggaste mössa på sig till matchen idag. Jag frågade om han visste var den var köpt men han hade ingen aning.

Jag kom hem och kunde bara inte släppa mössan, så jag satte på mig Watson-trenchen och tände pipan och började googla och jag hittade den och NU ÄR DEN BESTÄLLD.

Nu vet jag en liten kille som kanske inte längre kommer tycka att han har en skittuff mössa när kompisens morsa kommer med en likadan, men ibland orkar jag inte vara varken förstående eller snäll.

Fasiken, det är VÄRLDENS snyggaste mössa jag pratar om här!

[Här är den. Och den är ÄNNU snyggare från andra hållet.]

Ska jag grotta in mig ska jag göra det ordentligt.

För att återknyta till min nuvarande rätt anala nedgrottighet i katastrofer så var jag tvungen att se om filmen som handlade om Nando Parrados flygkrasch.

Här är recensionen av filmen Alive.

[Vill du ha julklappstips till någon riktig filmnörd i din närhet? Läs detta.]

Tacksamhet.

Jag är inne i nåt övernaturligt stim av TV-zappande just nu. Alla mina tankar om meningen med livet och sånt-som-jag-inte-kan-skriva-om-här som snurrar 24/7 i skallen verkar ha en sjuklig direktkontakt med fjärrkontrollen.

Först fastnade jag framför Skavlan och Nando och igår när jag egentligen skulle laga lite mat lyckades jag zappa in mig på Kunskapskanalen och hamnade mitt i en föreläsning av brandmannen Lasse Gustavsson.

Hans föredrag handlade om livet, att utveckla och se sig själv precis som man är och hans berättelse om hur det känns att bokstavligt talat brinna upp, att springa i en gasexplosion i 1000-gradig värme och höra sina öron koka bort, alltså, fan, I needed that one. Jag blev sittande i nästan två timmar i soffan och jag lyckades få välbehövlig distans till många saker och nya tankar kring underliga beteenden.

Ofta får man mer skit än man bett om men ibland får man en backspegel serverad bara sådär. Det är inte utan att jag känner viss tacksamhet för min fjärris.

[Dagens film är en riktig julsaga: A christmas carol.]

Knivkastarn som missade.

Idag känner jag mig som om jag är en såndär trollkarlsassistent i uppstyltad paljettmundering som frivilligt låtit mig bli fastspänd vid en randig platta som sen ska sättas snurr på och Rico The Knifethrower ska visa publiken hur sjukt duktig han är på knivkastning och att han kommer att missa mig med varenda kniv men just idag har Rico siktet felinställt och träffar mig i skallen med varenda kniv.

Så känns det i bollen idag.

[Om du hade tänkt gå på bio och se Russel Crowe i helgen, här kan du läsa recensionen av The next three days.]

Kampen om överlevnad.

Efter att ha tittat på Skavlan från i fredags sitter jag som i koma.
Nando Parrados berättelse om hur han överlevde en flygkrasch över Anderna 1972 gick som en pil rätt in i hjärtat på mig.

Tänk så lite jag vet om hur jag och min kropp skulle fungera i sådan extraordinär situation och hur mycket jag önskar att jag slipper få reda på det. Jag inser också hur lite människa och så mycket djur vi blir när hela vårat väsen kämpar för att inte dö.

Programmet hittar du här (Nando är 36 min in i programmet).
Robbie Williams är också med, vilket såklart inte gör någonting alls.

Pannkakstorsdag.

Det händer så mycket i mitt liv men så lite som jag kan skriva här.
Det är både skönt och konstigt men likväl sant.

Ibland är det nog bra att backa tillbaka in i grytet och navelskåda lite istället för att skriva allt jag tänker på. Fast det är en ovan känsla.

Det är i alla fall lyxigt att ha en liten son som är jätteduktig på att steka pannkakor.

[Biotips till helgen: Pirayor i 3D]

Ja. Eller hur.

Sitter och tittar på Oprah som en jäkla hemmafru. Det pratas om kontroll, om att släppa kontrollen, om att leva i nuet och att om en kvinna inte vill ha sex med sin man på två år så beror det på att hon är ett kontrollfreak och inte kan "släppa taget" och att kan hon bara lära sig det så kommer det andra automatiskt.

Ja. Eller hur.

Det kan inte bero på att gubben ser ut som Mr Potatohead och beter sig som ett slemhuvud och att kvinnan är så indoktrinerad i gamla konventioner att hon inte fattar att hon faktiskt KAN skilja sig och ändå komma till himlen när hon dör om det nu är det hon tror att hon missar genom att vara lycklig?

[Dagens film är en sydkoreansk seriemördarrulle: Memories of murder.]

En tävling till ju.

Jag har ju glömt att göra reklam här för tävlingen som pågår på min filmblogg.

Klicka här och ta chansen att vinna en jättebra julklapp till någon annan - eller till dig själv.

Lax-lunch med körsbär på toppen.

Så sitter jag här med min laxlunchlåda och tror att det är viken tisdag som helst i mitt liv, men närå, jag får en kommentar från Furman om att hon gett mig ett pris.

ETT PRIS! Sådär bara! Tack så jättemycket!


Nu måste jag fullfölja reglerna som gäller alla pristagare och det är att:

1.Tacka den du har mottagit priset av. (Check!)
2. Kopiera prismärket till din blogg.(Check!)
3. Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter och nämn en favoritbok per författare och det är i nämnd ordning Erlend Loe och hans bok Naiv. Super, det är Jonas Gardell och hans bok Präriehundarna och det är John Irving med En bön för Owen Meany.

4. Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.

Den hemska tvillingen som just nu ligger på sjukan och behöver all pepp hon kan få.
Japetus öga som skriver om nytt och gammalt med samma engagemang.
Syster&bror, min gamla kollega, som lämnat storstaden för ett lugnare liv på den småländska landsbygden.
Anjo som är en sån ord-virtuos att jag känner mig som en analfabet i sammanhanget.
Sist men inte minst väljer jag Furman, den härligt galna människan. Jag struntar i att det kan kännas som svågerpolitik-utan-släktskap-för-övrigt men det är en blogg som förtjänar uppmärksamhet för det är sällan jag skrattar högt när jag läser blogginlägg men här är det mer regel än undantag.

Bo Kasper-morgon.

Det är ganska mysigt att åka tio kilometer i timmen hela vägen till jobbet och försöka lyssna på Bo Kaspers orkester men skivan blir hela tiden avbruten av väg-väder-och-olycksinformation från radion.

Alla bilister sitter liksom i samma båt. Det är ingen idé att köra om i bussfilen eller trumma fingrarna blå mot ratten, det är bara att lägga i ettan och puttra framåt. Så det som till synes är kaos är egentligen softare för alla.

[På filmbloggen skriver jag idag om tre svenska böcker som blivit film: Sandor/slash/Ida, Jerusalem och Arn.]

Den osynlige mannen.

Idag på tunnelbanan såg jag en hemlös man med kryckor. Han ville att någon skulle skänka en slant så han kunde "köpa sig nåt snyggt, dricka sig nåt gott eller åtminstone få en god jul", sen skrattade han högt. Jag hann inte tänka vare sig ja eller nej på hans fråga innan polaren med Situation Sthlm-bunten ropade "Hallå Kryckan!" och skulle prata om viktigare saker.

Vagnen stannade vid en station, folk gick av och folk gick på och tydligen var mannen med kryckor osynlig för det fanns inte någon som ens försökte veja för honom. Att han höll sig på benen berodde enbart på den otvättade vännen och den ena kryckan. Den andra hade nån sparkat till så den for iväg längs golvet.

Jag blir beklämd. Människor är onda, speciellt i trängda lägen, trånga utrymmen och mot "lägre stående varelser", det är helt klart.

[Dagens film är ett galet balkandrama: Svart katt vit katt.]

När film blir till verklighet.

För att läsa min filmkrönika om hur vardagen påverkas av att se film, klicka här.

1:a advent.

Iskallt ute. Snödrivor. Mörkt. Söndag.
Jag tror jag somnar om igen.

[Dagens film: supermysiga Notting Hill.]

Framme vid målet.

Det kommer in en kund i butiken med ett tapetprov.

Kund: Vad kostar den här tapeten?
Jag: 650 kr per rulle.
Kund: Har ni den hemma?
Jag: Nej. Det är en beställningsvara.
Kund: Vad är det minsta man kan få?
Jag: En rulle.
Kund: Det stämmer ju inte!
Jag: Vadådå?
Kund: Min granne var här och handlade och han fick mindre.
Jag: Fast...det är inte möjligt. Mindre än en rulle tapet går inte att beställa.
Kund: Han fick mindre.
Jag: Då kan han inte ha varit här. Jag tvivlar på att någon färghandel säljer tapeter på metervara.
Kund: Han fick i alla fall mindre.
Jag: Uhum.
Kund: Om jag ska måla vad är det minsta jag kan få då då?
Jag: En halvliters provburk.
Kund: HAH! Då GÅR det ju att få mindre!!
Jag: Va?
Kund: Mindre än en rulle!
Jag: Men...du...nu fattar jag ingenting faktiskt.
Kund: En halvliter är definitivt mindre än en rulle. Du bara hittar på!
Jag: Helt ärligt nu, jag fattar inte vad du menar.
Kund: Grannen fick en halvliter och du säger till mig att jag måste beställa en hel rulle. Det går liksom inte ihop sig för mig. Gallimattias skulle jag vilja säga.

Nu ÄR det helg även för mig. En MYCKET välkommen helg.

[Läs gärna dagens recension av biofilmen Devil eller var med i utlottningen av en presentbox från LOVEFILM.]